fetfetfetfet

Jag vet inte om jag skulle kunna säga att jag har någon typ av ätstörning. Jag är inte säker men jag vill bara vara smal. Att gå ner lite i vikt betyder väl inte att man är sjuk? 

Hur min resa började med att tänka så mycket om min vikt var när jag började 6an och började på en högstadieskola. På något sätt så ökade pressen, folk kollade på än och folk trackade ner på än. Min klädstil har alltid varit lite annorlunda, jag har mer 50 tals kläder och mode har alltid varit ett stort intresse inom mig. Men när jag började skolan bytte jag klass. Några tjejer från min gamla klass som brukade mobba mig började i samma klass som jag och vi blev nära kompisar, vi är fortfarande nära och en av tjejerna är absolut min bästavän men alla är smala. Jag är också mycket längre än alla och jag kanske inte ska väga lika mycket med folk som är 10 cm kortare än mig men dom har så fina ben och former. 

När mina kompisar är med killar kan dom ha shorts och klänningar utan att se feta ut, killar gillar inte mig för jag har annorlunda kläder och är fet. Jag väger 20 kilo mer än min kompis och det gör så ont. Jag fäller tårar just nu bara för att tänka på det. Varför skulle inte jag också kunna vara lite smalare? Som mina kompisar? Som alla andra?

Men när jag var tolv år så vägde jag 43 kg och var 165 cm. Jag var otroligt smal och min syster sa det hela tiden. "Gud vad smal du är". Jag blev van vid att höra det och det var mitt dagliga intag, det var min bekräftelse. Utan den så var jag inget. Men en dag så slutade hon, jag fick aldrig mer höra att jag var smal. Jag blev rädd och började tänka att jag kanske inte var så smal, jag kanske var fet. Jag ställde mig på vågen i början av sjuan och där var det. 60 kilo.Jag blev rädd och deprimerad.

Under den tiden så hade vi problem hemma, min syster hade blivit djup deprimerad och skar sig över hela armarna och mamma och pappa kunde inget göra. Själv så var jag rädd och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag blev själv deprimerad och jagade bort min bästavän. Hon och jag pratade inte över jul och alla mina kompisar undrade. 

En kille i min klass som jag nästan ALDRIG pratat med frågade mig hur jag mådde och jag totalt bröt ihop. Jag var så nere. Jag behövde prata med någon och jag berättade hela historian. Det var svårt men kändes så bra efteråt. Det enda han sa var att "Du är otroligt stark, för om jag gick igenom så mycket på en gång så skulle jag antagligen checkat ut för ett bra tag sen". 

Det var efter det och början av våren 2010 som jag bestämde att "nej, jag orkar inte mer". Jag vill inte checka ut men jag vill bli smal. Allt skulle vara så lättare att vara smal och det är det jag gör. Jag är nästan besviken på mig själv hela tiden och jag är aldrig nöjd men om jag inte skulle tänka som jag gör så vet jag inte vad jag ska göra.

Detta är alltså min historia och den är ganska jobbig. Jag är bara 14 år och folk säger att jag gått igenom ganska mycket men samtidigt så tycker jag inte det. Folk har det värre.